Varför utanför SKK?

För att kunna starta upp och driva detta projekt har det krävs att uppfödarna (de som vill avla hundar som idag är oregistrerade i SKK) tvingats lämnar SKK organisation som medlem. Detta då SKK nuvarande regelverk inte tillåter att deras anslutna uppfödare avlar på och föder upp hundar vars föräldradjur inte redan är stambokförda i SKK´s stambok. 

SKK kan heller inte ge ett tydligt svar när frågan ställs om det går att få dispans för att bedriva ett seriöst och väl kontrollerat avelsprojekt för att förvalta viktiga genetiska djur hämtade direkt från den Sibiriska landsbygden (urhundar, byhundar som kan utgöra ny founderpopulation till våra sibiriska raser så som Samojedhunden med flera). I och med detta har denna genbanksförening startas så våra uppfödare kan avla, stambok´föra, testa och utvärdera sina avelsdjur och bevara en genetisk viktiga population för framtida inmönstringsarbete i SKK databaser. 

Då målet är att i framtiden kunna fortsätta med detta avelsarbete inom SKK regi så är vi i genbanksföreningen noga med att testa och kontrollera alla föräldradjur och dess avkommor. Genom DNA tester, chippnummermärkning och stambokföring kommer vi kunna ha bättre kontroll på härstamningen hos genbanksföreningens djur än vad SKK system idag tillåter. Detta tror vi är en grundförutsättning för att SKK skall acceptera denna typ av avelsföreningar och ändra sina regelverk för framtiden. Förhoppningsvis slopar SKK i framtiden den grundregel som säger att avel på inck skk registrerad hund kan leda till uteslutning.

Vi tror på genbanksavel och vi tror på funktionsavel varför vi hoppas att SKK inom en snar framtid ändrar sina grundregler så dessa typer av seriös och kontrollerad avel kan ske i SKK stambokföringssystem. 

Samarbete med rasklubbar – en svår väg för seriösa avelsprojekt

När inmönstrings- och inkorsningsprojekt kommer på tal och planeras i linje med SKK direktiv hänvisar SKK till rasklubben som får säga sitt. Just här blir det tokigt och svårt att bedriva ett seriöst projekt. 

Att bedriva ett seriöst och genetiskt ansvarsfullt avelsprojekt innebär många utmaningar, inte minst i relationen till etablerade rasklubbar. Trots att Svenska Kennelklubben (SKK) har skapat möjligheter för inmönstring och inkorsning genom det så kallade "X-registersystemet", läggs den avgörande makten i rasklubbarnas händer – organisationer som i stor utsträckning styrs av lekmän.

Rasklubbarnas beslut påverkas ofta av ett fåtal dominerande individer som, genom långvarigt inflytande och ibland genom ojusta metoder, har cementerat sin maktposition både i och utanför styrelsen. Detta skapar en inlåsning där personliga åsikter, prestige och traditioner prioriteras högre än rasens genetiska långsiktiga hälsa. Många klubbar har visat sig oförmögna eller ovilliga att erkänna de allvarliga genetiska problemen som deras rasen lider av – trots tydlig vetenskaplig evidens. Förmodligen orsakat av rädsla för nått nytt och att lekmän utan kunskap styr och beslutar.

För uppfödare som planerar seriösa projekt och vill arbeta med ökad genetisk mångfald innebär detta en konstant kamp mot motstånd från dem som borde vara rasens främsta beskyddare. I stället för att se möjligheter till stärkta genetiska baser, behandlas ofta seriösa initiativ som hot mot "renrasigheten" – ett begrepp som i många fall fått gå före både funktion och hälsa.

Genetisk mångfald är en av hörnstenarna i långsiktigt bevarande av rasen. När en liten grupp individer utan djupare genetisk kunskap får styra rasens framtid, riskerar vi inte bara att förlora värdefulla gener, utan också hela rasens funktionella och kulturella arv. Därför måste vi våga ifrågasätta dagens strukturer och kräva att beslut om inmönstring och inkorsning baseras på vetenskapliga fakta, och seriösa avelsprojekt och inte på prestige och tradition inom en rasklubb. 

SKK behöver möjliggöra för enskilda seriösa avelsprojet för ökad genetisk variation att kunna bedrivas inom SKK utan att rasklubben skall kunna lägga ett veto eller ha tyngd i beslutet att godkänna projektet. 

Rasens framtid är viktigare än några få individers makt. 

SKKs blokad mot registrering av alla hundar med rysk härkomst drabbar inte ryssland som land utan bara våra svenska uppfödare och möjligheten att få tillgång till unik genetik i bevarandearbete av Arktiska hundtyper

Svenska Kennelklubbens beslut att inte registrera hundar importerade från Ryssland, med hänvisning till att det utgör en sanktion mot landet, är både olyckligt och kortsiktigt. Det är tveksamt om åtgärden har någon faktisk effekt i det större politiska sammanhanget. Ryska beslutsfattare lär knappast påverkas av huruvida svenska uppfödare får tillgång till genetiskt material från lantraser, sibiriska byhundar, eller etablerade populationer i Sibirien. Sanktionen saknar i detta fall verkanshöjd – den slår inte mot den ryska staten, utan mot svenska bevarandesträvanden och ett ansvarsfullt avelsarbete.

Att stoppa importen av hundar från Ryssland innebär ett direkt hinder för möjligheten att föra in nytt genetiskt material från ursprungsområdet – något som är centralt för att bibehålla variation och funktion i våra nordliga hundraser. Det drabbar särskilt projekt som syftar till att bevara äldre arbetshundstyper, såsom de traditionella samojediska draghundarna, vars egenskaper inte längre upprätthålls inom den moderna FCI-standardiserade samojedrasen.

Det är också värt att påpeka att det i dagsläget inte finns något organiserat bevarandeprogram i Ryssland för den ursprungliga samojedhunden som draghund. Det avelsarbete som bedrivs fokuserar främst på mindre typer av spetshundar som fungerar som renvallare – hundar som morfologiskt och funktionellt ligger närmare nordiska lapphundar än den historiska samojediska slädhunden.

Att SKK vill ta moraliskt och politiskt ansvar i frågor som rör internationell solidaritet är förståeligt. Men när detta sker på ett sätt som inte ger direkt verkan på det politiska spelet och bekostnad av genetisk mångfald och bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla arbetshundar, är det nödvändigt att väga konsekvenserna noggrant. Att exkludera hundar från Sibirien ur registreringssystemet underminerar möjligheten att långsiktigt skydda de hundtyper som faktiskt utgör grunden för våra nordliga raser – inklusive den FCI-godkända jakutiska lajkan, som också påverkas av importstoppet. 

I stället för att utestänga dessa populationer borde fokus ligga på att etablera tydliga riktlinjer för import, kontroll av härstamning och funktionell beskrivning – inte att avskärma Sverige från det genetiska och kulturhistoriska arv som finns bevarat i Rysslands arktiska regioner.

SKK bör i vart fall göra skillnad på import av genetiskt värdefullt material från den Sibiriska landsbygden och kommersiell uppfödning av andra raser som inte har sitt ursprung i en viktig lantraspopulation inom landet. Ett undantag bör SKK göra för sibiriska byhundar och registrerade jakutiska laikor som är beroende av nytt blod från ursprungsområdet för att kunna etablera hundtypen. Vi har inte råd att utesluta deszsa sibriska byhundar från svensk avel om vi skall hinna rädde de individer som finns kavr och är av intresse för framtida rasförvaltning inom SKK stambok. 

Varför kan vi inte vänta?

I dag är processen för registrering och inmönstring inom traditionella kennelklubbar, som SKK, ofta både långsam och byråkratisk. Mellan ansökningar, kommittéutlåtanden och regelverk riskerar värdefulla individer att försvinna innan de hinner räddas och dokumenteras.

Vi har inte råd att vänta.

På den sibiriska landsbygden finns ännu spillror av de ursprungliga samojediska hundarna kvar — hundar som bär på en genetisk och kulturell skatt.

Varje år som går minskar antalet, i takt med att moderna livsstilar tränger undan traditionella levnadssätt.

Genbanken behövs därför nu.

Genbanken är en nödvändig och en handlingskraftig lösning för att snabbt samla, dokumentera och bevara det som fortfarande finns kvar — innan det är för sent.