Geografiskt upptagningsområde

När vi tittar på vilka hundtyper som idag är intressanta att ta vara på bland de inhemska sibiriska byhundarna för att fortsätta samma arbete som de tidiga uppfödarna av rasen i västvärlden gjorde behöver vi titta på bredden av det område som de med jämna mellanrum hämtade nytt blod ifrån. Nedan kommer vi resonera lite kring detta för att skapa en större förståelse för bredden i det geografiska området som är intressant när vi hämtar hem nytt blod från Sibirien idag. 

Det faktum att rasen i västvärlden kom att kallas samojedhund ska inte vilseleda oss att tro att det enbart är nentsernas hundar som ligger bakom rasens utveckling i väst.

När man har studerat rasens historia och kartlagt stora delar av den blir det ganska snabbt tydligt att vår ras inte härstammar från en enda liten grupp av hundar från en specifik familjegrupp bland polarfolken. Istället framträder ett geografiskt område som vi kan definiera. Inom detta område levde flera olika stammar av polarfolk.

Olika grupper av samojedfolk (nentser, enetser, nganasan, selkuper, motor med flera), både de som höll renhjordar och de samojedgrupper som fortsatte sitt liv som jägare och använde hundar för jakt och drag, bidrog.

• Khanter (som i äldre litteratur kallades ostjaker)
• Manser (tidigare kallade voguler)
• Chanter
• Evenker
• Med flera

och andra folkgrupper ryms också inom det upptagningsområde från vilket våra hundars grundare hämtades. Även dessa folkgrupper höll vita och flerfärgade hundar för arbete och överlevnad.

Det är alltså inte, som många ibland tror, endast nentserna och deras moderna livsstil och försörjningssätt vi ska titta på om vi vill förstå vår ras ursprung.

I öst sträcker sig upptagningsområdet även in i de jakutiska områdena, där liknande primitiva hundar levde och arbetade som jakt- och draghundar.

Kartläggningen av upptagningsområdet växer när man ser varifrån polarforskarna fick sina hundar till expeditioner och varifrån hundar togs som importerades direkt till hundägare i västvärlden. I olika skrifter nämns platser i de östra delarna av Västsibirien, liksom Novaja Zemlja, Ural, och hunden Sabarka (Kilburn Scotts import) som hämtades ännu längre västerut än expeditionshundarna.

Vi vet bland annat att polarforskarna köpte hundar inom ett ganska stort geografiskt område, och att dessa hundar redan i Sibirien användes som dragare. Här handlar det främst om oråden mellan OB och Jenisej floderna. 

De mindre renvallarhundar som också fanns i samma område ansågs inte lika användbara som draghundar, eftersom de var mindre och avlades för ett annat syfte.

Dock verkar det som att en eller ett par av de mindre renhundarna (mer lika svenska lapphunden) kan ha blandats in i rasens etablering i västvärlden – främst genom Kilburn Scotts Sabarka, som var chokladbrun, såg mindre ut på fotografier och kom från ett område längre västerut än majoriteten av rasens grundare.

Vi vet också att olika folkgrupper inom detta område hade kontakt med varandra via exempelvis marknader för handel och för att betala jasak (ryska skatten).

Detta leder oss till att anta att även deras hundpopulationer kom i kontakt och att genetiskt utbyte förekom mellan grupperna.

Kanske var det tack vare detta genetiska flöde mellan familjernas hundar som denna hundtyp överlevde genetiskt även i Sibirien.

Om vi idag vill föra hem en ny grundarpopulation måste vi utvidga det geografiska området betydligt, eftersom dessa folk och deras hundar har rört sig mycket över Sibirien.

Nenets-laikor finns till exempel idag ända upp i östra Sibirien.

Vi måste alltså söka efter rätt hundtyp och inte stirra oss blinda på en specifik folkgrupp, såsom nentserna, eller låsa oss vid ett alltför snävt geografiskt område.

I Ryssland och Sibirien idag läggs mycket fokus på att bevara den mindre varianten av hund som blivit viktig i renskötseln.

Den större typen, som hölls för jakt och slädarbete, har på senare tid hamnat i skuggan, eftersom de till stor del har ersatts av motorfordon och teknik.

Men det är fortfarande möjligt att hitta individer av antingen den större jakthunden eller varianter som är en blandning mellan den större och mindre typen.

Dessa hundar kallas idag ofta för Nenets-laika, Samoyed-laika eller liknande.

I Sibirien förekommer dessa hundar fortfarande i olika färger, precis som samojedhunden gjorde när den först kom från Sibirien.

I de jakutiska delarna av Sibirien finns fortfarande ett stort antal större hundar som arbetar som slädhundar och ser ut som de ursprungliga samojedhundarna.

Dessa har tagits till vara på i Ryssland genom etableringen av rasen Jakutian Laika inom kennelklubbsvärlden.

I moderna DNA-studier ser man att Samojedhunden och Jakutian Laika i västvärlden delar upp till 25% genetisk likhet.

På den ryska rasklubbens hemsida för Jakutian Laika kan man i en artikel läsa följande om släktskapet mellan Samojedhunden och Jakutian Laika:

"…gjorde ett genetiskt test på Jakutian Laika som visade en blandning av Samojed (25 %) och okända raser (75 %) i hundens blod.

Några ägare drog slutsatsen att Samojedhundar hade blandats in i vår ras.

Men detta test innebär absolut inte korsning.

Att analysen visade att din hund är 25 % lik Samojed innebär endast en sak: Samojed är den närmaste rasen till din och att ni har en gemensam förfader.

Det är helt logiskt eftersom alla dessa hundar är nordliga och troligtvis har en gemensam stamfader.

…det visar att din hund har ett visst släktskap med Samojedhunden.

Sådana analyser kan vilseleda vanliga människor – de säger ingenting om hur många raser som blandats i din hund, utan endast hur mycket din hund liknar en annan, inget mer."

(Källa: https://yakutian-laika.com/en/a/137)

Sammanfattande fråga

Borde de västerländska stambokförda samojedhundarna och jakutian laikan öppna sina stamböcker för varandra för att skapa ett friskt genetiskt flöde som kan hjälpa raserna att överleva in i framtiden?